Jag får ständigt fråga hur lång tid det tagit för mig att skapa mina stora skulpturer. Även om jag borde vara van vid det här laget, så slungas jag alltid lika förvånad ut ur mitt kreativrum och sinnesstämningen som råder där och in i tidens strikta ramar och intellektets brist på magi.
Jag har aldrig känt mig bekväm med frågan och efter att ha försökt att matcha med svaret ”ja, jag vet inte riktig” har jag numer börjat både vara trogen mitt kreativa jag…och hålla mig i närheten av sanningen!
”Att det tog precis så lång tid som skulpturen behövde för att bli färdig”!
Men hela sanningen är att skulpturen egentligen var färdig innan jag ens började. Att jag både skymtat den i fantasin och fått en upplevelse av den i mig själv före jag skapade den.
Kronos och Kairos
Iden grekiska mytologin finns två tvillingar som i våra dagar separerats. Kronos är den mest beundrade och som många av oss följer slaviskt. Det är den mätbara tiden som delas in i klockslag, dagar, veckor och år. Den finner vi i almanackor och är t.ex. de dagar vi räknar tills det är juluppehåll, hur långt ett möte är och när en händelse hände.
Den andra tiden är Kronos och är själva tidpunkten, nuet och när vi totalt gå upp i upplevelsen av det som är. En bäbis leende, en skuttande fölunge, när vi är fångna i något vi håller på med att vi glömmer tiden.
Därför är skapandet mycket mycket mer än den skulptur som står färdig. Den försätter mig i ett upplevelsefyllt liv i kairos och förgyller också livet i kronos.
FRÅGOR
Vilket förhållande har du med tiden? Är du vän eller ovän? Slinker den mellan fingrarna som sand eller är tiden något du tar användning av?
Tips! Lek med dessa två tider. Lägg märke när du finner dig i den ena av dem och när du saknar den andra. Hitta sätt på vad du själv kan göra för att ge utrymme för någon av tiderna som du känner minst?
Jag önskar dig en sagolik vecka
