Jag hade aldrig tänkt återvända till Bangkok men på imorgon reser jag. Det var många år sedan jag var där. En stark ingivelse tog mig dit och mitt liv satte av i ny kurs.
Det hade då inte bara varit mörkt under många år utan känts som även mörkret slocknat. Jag hade försökt skapa mig ett liv på de sedervanliga sättet. Kommit in på universitetet men avskydde det, hade en lägenhet på Gotlandsgatan i Stockholm, vänner… det som verkligen hade börjat likna något kändes ändå fel.
Men jag hade också börjat skapa igen. Genom en uttryckande konst kurs hade jag återförenats med min inre konstnär, lusten och behovet att skapa. Det försummade livet började röra på sig inom mig och ville ut.
Jag var långt ifrån fri mitt matmissbruk, helvetesplatsen på jorden. Många psykolog besök hade jag bakom mig och det enda jag ville var att se horisonten och umgås med naturelementen.
Utan kamra, med en tom dagbok och Dantes ”den Gudomliga komedin” for jag till Thailand. Min faster var den enda som visste. Från fastlandet till ön jag bestämt mig för satt jag på båtens tak. Det regnade, alla andra satt inne i båten medan hela jag vilade med blickens hjälp i horizonten. Jag hittade den enklaste hydda på en avskild strand. När mörkret kom gick jag och lade mig och gick upp så fort ljuset anlände.
Det enda ljud var vågorna från havet, men också blixtrar och dunder i timmar av enorma åskväder. Jag var rädd. Det var farligt. Men jag hade bestämt mig för att möta min rädsla på alla plan och överlämna mig till livet eller döden. Samtidigt kände jag mig trygg, hur liten var jag inte på denna jord Hur skör var jag inte för vädrets makter? Fortsätt …..
