Välkommen till mötesplatsen för kreativitet, art, passion och entreprenörskap!

                                                                           JAG BLIR EN STALKARE

– Detta är en vän och han är skulptör, sa killen jag dejtade när han introducerade mig för denne någon, vars namn jag inte la på minnet. Jag befann mig i Oslo och det enda jag kommer ihåg är att fjärilar började fladdra i magen och en kolsyrakänsla röra sig i hela kroppen. Jag var inte förälskad i denna främling men betedde mig så. Jag ville sitta där han satt, hade det varit snö hade jag försökt passa in mina fotsteg i hans så nära millimetern som möjlig. Jag kunde inte få nog att ställa frågor om skulptur och kunde lyssna hur mycket som helst när han berättade om sina konstnärliga arbeten.                                                   

               MÄRKLIGT BETEENDE
Eftersom jag aldrig varit intresserad av skulptur, var jag totalt främmande för mitt egna beteende. Visst hade jag då jag bodde i Stockholm titt som tätt cyklat omvägen ner runt Moderna Museet på Skeppsholmen på vägen hem till Söder. Och där stått länge och väl vid den lilla parken med stora mustiga figurer i runda former och starka färger. Jag upplevde nämligen att något då hände inom mig som jag tyckte om att känna tillsammans med dessa skapelser.

            STENSKULPTURS KNOCKAD
När främlingen sedan rådde mig att besöka Vigelandsparken  gjorde jag naturligtvis det. Det finns gånger i livet då jag blivit så tagen att jag behövt sätta mig, och detta var definitivt en sådan gång.  Aldrig hade upplevt massiva stenskulpturer ha så mycket rörelse. Aldrig hade jag trott att  någon kunde fånga människors levnadshistorier i sten och genom dessa berätta om livsöden som jag inte bara betraktade utan upplevde starkt i mig själv.

                                                                        NICKI DE SAINT PHALLE BITEN
Jag tågluffade en del på den tiden och stötte på skulpturer i Paris som fick tiden att stanna och staden att tystna medan jag bara upplevde. När jag senare skulle besöka en vän i Jerusalem bad hon mig hoppa av vid ”mitlefechet” ett ord jag skrev ner i handen och med bästa förmåga uttalade för chauffören.  Och bussen stannade vid ett jättemonster med en lång tunga där man kunde åka rutschkana. Här och där drabbades jag av den där känslan som endast vissa skulpturer framkallade. När en bok senare  fångade min uppmärksamhet och fick mig att börja bläddra i, såg jag att alla de skulpturerna som berört mig mest med sina färger, former, lekfullhet och omskakande budskap var skapade av Nikki de Saint Phalle.

                                           DET FINNS TILLFÄLLEN OCH DET FINNS ”KRYDDADE” TILLFÄLLEN!
-Det känns som jag vill skulptera, sa jag till min irländska väninna som jag träffat under lektionerna i försök att få lite hebreiska ord  till förfogande eftersom jag nu bodde då i Tel Aviv. Samma kväll ringde hon och berättade att någon kommit fram och frågat om hon visste någon som ville skulptera. Naturligtvis tog jag tillfället i akt, älskade känna leran och med en kniv få fram former ur klumpen med hjälp av min lärares direktioner.

                                                            MIN LIVSUPPGIFT TAR FORM
Lite senare kom papier machen in i mitt liv. Jag slutade med leran och kursen för jag  ville att mitt egna skapande och experimentella nyfikenhet skulle lära mig att skapa. För att komma in i Nikkis inre härliga landskap skapade jag en figur väldigt snarlikt hennes. Det var allt som behövdes. Genom att stalka henne, herr Vigeland, Hunderwasser och Gaudi nu har jag hittat mitt skulpturspråk som hela tiden tar mig med på äventyrlig resa i form, färg och betydelse.   

SUMMAN AV KADEMUMMAN!!!! Bejka din stalker drift. Det handlar inte om att trakassera någon genom besatthet för att fylla ett tomrum. Det handlar om att vara uppmärksam på möten som ger den där lilla eller stora känslan av attraktion. Den vill säga något. Härma! Lär känna denne! (om enbart med en barn fantasi) och försök med bästa förmåga vara och uppleva världen som denne skulle göra det. 

Vi kan aldrig bli någon annan, men vi kan få en gnutta av denne själslige kreativa släkting att förtydliga den vi är och visa vägen till våra unika resurser och talanger.

Sagolik  Hälsning

     Sofi

Längtar du efter mer färg, form, rytm, doft i din vardag? Välkommen då att anmäla dig till mitt nyhetsbrev på min hemsida för ett utskick varje månad med där smarriga RawArt recept.
http://www.rawart.se
 Dela gärna detta blogginlägg och mitt nyhetsbrev till dina vänner och bekanta! 

.