Jag satte min försummade julblomma i köksfönstret, klädde den med julljus och började pyssla om min lymfa.

Lyssnar du till din inre röst?
Eller hör du den inte?
Hur hör du den?
Hur talar den till dig?
Hur känns det när du följer den eller inte gör det?
Vad krävs för att du lyssna till den?
Hur håller du dig uppkopplad och låter din inre röst vara den gps du följer i ditt liv.
Detta är frågor jag ställt mig själv. För vad är inte viktigare än nu att hålla egen kurs och styrning i denna högljudda kaotiska tid och det paradigmskifte som pågår. Det är dags att mänskligheten växer ur beteendet som styrs av rädslor och maktmissbruk och bristtänkande och egoism och kortsiktigt tänkande och att människan på något sätt skulle stå över naturen. DASK! En rejäl örfil har slagit oss rätt över ansiktet. En dask för att väcka oss vakna ur den slummer vi lever i. En dask för att vi ska ta oss an vår egen potential och vara medskapande i denna tid. En dask för att få oss att inse att varenda en kan göra skillnad på samma sätt som en person kan smitta en drös av människor bara genom att vistas i närheten. Att spela liten och hålla tyst är ute. Dask! En dask för att börja vända blicken in mot det universum som öppnar sig bakom ögonlock och hud, värna om vår kropp och själ att bli själskropp istället för att hålla de separerade.
Hur talar egentligen min inre röst som jag redan följt så många gånger, frågade jag mig själv?
Från tiden runt jul till nu har jag hållit ett öga på min inre röst och blivit varse om hur den talar genom förnimmelser, drömmar, nyfikenhet, lust eller rätt ut som en person i närheten, som inte syns.

Jag hade bara hört lymfa nämnas i periferin, ett ord utan direkt koppling till mig, min kropp och mitt mående. Ändå var det något som gjorde mig nyfiken. Vad är lymfa?

Lymfan kallas det bortglömda
systemet och en del av det viktiga sopsystemet. Den har inte enbart
rensat ut slagg ur min kropp, den har även
fått mig att måla om mormorsklockan jag fått i arv.


Kroppen viskar, talar eller skriker…

Det är något motbjudande med blommor som tvingas växa för fort, manipulerad av näring och artificiellt ljus och säljas till extra pris. Ta till exempel julblomman. När Knut har namnsdag ryker den i de flesta hem, död eller levande för att lämna plats till de fräscha tulpanerna. Själv behåller jag min enda blomma. När jag förra året skulle plocka in den från ateljén var den så gott som vissen. Jag bad om ursäkt, dolde de kala grenarna på när som något blad med en ljusslinga, placerade den på bästa plats i köket och bestämde mig för att ta nu skulle det bli andra bullar.


Vad jag inte då förstod var att
min kropp använde blomman
för att ge mig en hint om
att jag borde ta hand om mig
ännu bättre.
Det är så symbolspråket verkar.

Inte långt därefter knackade Coronan på den globala köksdörren, klev in i vardagsrummet utan att vänta på svar, satte sig på bästa plats i soffan och la upp sina taggiga fötter på bordet för att stanna.
“Det här med lymfa skulle kanske vara något!” Jag planerade vårens yogakurs. Lymfan kändes som ett av de främmande exotiska länder jag besökt. Lymfa….jag till och med gillade ordet och att ljuda det. Lymfa, immunsystem…vad är det egentligen?

Lymfa – systemet som tar hand om
och förgör inkräktande virus och
bakterier och cancerceller. Då var det
alltså inte enbart ansiktsmasker vi
inte hade tillräckligt av i beredskap!
Vi hade också ett illa omhändertaget och försummat lymfsystem.


Jag började massera igång lymfsystemet ledd av youtube klipp. När jag och ett tio tal företagare turades om att berätta för varandra om vår kommande sommar, slank det ur mig att jag skulle ta hand om min hälsa. Det var inte det jag tänkt säga. Jag är ju inte ens är sjuk. När ett ord jag inte planerat slinker ur mig vet jag att min inre röst är på G.

Så mindes jag hur en vän någon gång berättat att te av Rödklöver var nyttigt. Hittills hade jag struntat i dessa röda skönheter men nu läskade de mig. Det där teet kanske jag ändå skulle prova, tänkte jag och började plocka med mig blommor och blad samtidigt som jag rastade hundarna. Rödklöver är den bästa naturväxten för just lymfan läste jag sedan eftersom jag var nyfiken. Mitt jag visste alltså mer om dessa blommor än jag och lyckades även att övertala mig att börja använda dem. Finurliga röst!!!!

Traumat i hörnet

Min lymfa fortsatte att styra och ställa i mitt liv. Eftersom sjukdomar ofta börjar med en gifte tanke, kan man undra vad smärtsamma minnen som fastnat i kroppen kan ställa till med. I ateljén föll blicken på hörnet där papier mache skulpturen Marily M fortfarande satt med julkläder sedan många år tillbaka. Bredvid stod den ärvda Moraklockan som min älskad morfar skapat med sina tjockhudade arbetarhänder då han blev pensionär. Klockan jag aldrig tyckt om, men inte visste vad jag skulle göra med, samvetskvalen som hade placerat den i hörnet av ateljén började nu kännas outhärdlig att ha i närheten.

Skulle jag slänga den?
Helst ville jag kasta den i en sopcontainer och låta grävmaskinen trycka sönder den i flisor. Men det tog emot. Sälja den då?
Eller gud bevara mig…låta den genomgå en styling process a la Sofi.

Utan att tänka för mycket, eller alls (för att inte ångra mig), hämtade jag vit grundfärg, tog ett andetag, började vissla och sedan täcka den konstnärligt målade klockan med långa penseldrag. Jag filmade mitt djärva tilltag och laddade upp den på instagram. “Jösses vad gör du med den fina klockan” skrev en släkting.



Jag förstod att det var dags för mig
att ta itu med detta traumat.
Kanske för att den inte skulle fastna i armhålan som cancerknut.



Denna klocka representerar cancer, smärta och död och förlust. Ett trauma som för många år sedan satte igång min ätstörning då jag var 14 år. Mormor som kom hem från sjukhuset med gul hud och så trött att hon inte orkade prata med mig. Hon dog dagen före julafton. Min favoritdag blev en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag leddes ut skrikande från gravsättningen någon kväll senare. Jag ville inte hon skulle ligga i kistan mer. Ville släppa ut henne. Sedan följde en tid med tystnad. Lilla hunden My och katten Manolito “försvann” för att morfar inte kunde ta hand om dem. (Både jag om min mamma undrar än i dag hur vi kunde låta det hända). Det lugnande piller som jag fick före begravningen gjorde mig lullig och frånvarande, som om allt hände i en film jag inte deltog i. Äta inte äta, äta för att glömma, fylla igen det inre mörka hålet som blir av att känslor trängs undan, när ord inte är tillräckliga, ord ingen annan orkar med ändå och det gör så ont att man går sönder.

Skapandet som läker

Jag vet inte om jag höll på att bli sjuk, om jag är det. Vad jag vet är att kroppen genom yogan och mantrasången och andningen och skapandet förstärker livskraften som vill ta hand om mig bakom all ytlighet och de djupa rötter där allt hör samman. Att sjukdomar inte enbart handlar om sjukdomen i sig utan inkluderar våra trossystem, tankar, känslor, kroppens olika system och hur vi lever i världen. Sjukdomar vare sig det handlar om att vara sjuk i kroppen, eller själen har många bottnar som inte går att lösa med enbart medicin även om dessa också har sin plats. Vi måste våga gå djupare in i vårt jags korridorer och lirka upp gamla koffertar av arvegods, öppna upp garderober av gamla lik och plocka ner våra drömmar och önskningar vi lagt på hyllan för ett senare tillfälle. Allt detta tvingas vi göra i kris, kan vi göra i vårt ganska fungerande liv. Jobba, träffa vänner, kolla på TV och släppa ut smärtsamma energier från en annan tid genom att måla om en mormorsklocka som gått i arv. Nästa moment! När den är färdig ska jag dra upp den och låta dess lugnande tick tack smälta in i mitt nu. Och med förväntan se vad frigörandet nu kommer skapa och vad min inre röst har i tankarna.


Plocka fram papper och penna,
Intervjua ditt inre jag.
Använd gärna frågorna jag själv ställde eller ställ egna.
Lägg märke till din inre röst under dagens lopp.
Fånga den med penna och papper.
Lär dig skilja på rädslans, den elaka kritikern och din inre röst.

Sofi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *