Det är inte smickrande att erkänna att jag under ett par månaders tid glidit på en tonårsrebells trotsiga sinnelag.
Att jag skulle bli 
yogalärare fanns inte på kartan. Jag är ju varken vig eller ser yogaaktig ut som min fd. lärare – ljuva Ifat!
Jag hade bett om vägledning angående min hälsa.
När den intuitiva känslan manade mig att gå utbildningen trodde jag den skojade…men känslan höll i sig och jag gjorde som jag ofta gör – lydde
I början av januari var första utbildningshelgen. Den hade sina höjdpunkter men jag trodde den aldrig skulle ta slut. Jag satt i för mig omöjliga ställningar och kikade på de andra i hopp om att någon skulle kollapsa före mig.
– Vad hade jag gjort?
– Vad fick mig att betala en dyr utbildning när jag floppar så i minsta motstånd?
– Jäkla skit intuition!!!!
(men magkänslan rubbades inte ur fläcken)
Med oss hem fick vi en lång lista med övningar som vi skulle göra, varje dag!
OBS! Varje dag!
Trodde dom kanske. Jag bestämde karskt att jag skulle göra det när jag ville.
Även när jag mådde bra av tidig morgonyoga skulle jag minsann inte yoga varje dag, för jag tar inte order! HA!!!
Mitt beteende fick till och med några äkta tonårsfinnar att blomma ut på kinden.
Jag såg inte fram emot andra helgen utan längtade inte bara efter söndagen utan till sista – för alltid gången.
Jag hade alla anledningar att lägga av. Jag hade tvättäkta förklaringar för att det inte var min grej.
Men magkänslan fortsatte att småle kärleksfullt åt mina utfall, (vi börjar bli rätt vana vid mina drastiska försök och innerliga böner att få återvända till trygga) att bryta vanor är icke min favoritsysselsättning!!!
I söndagskväll kom jag hem från andra yoga helgen och kan berätta att jag är stolt, jag klarade mer än jag trodde jag skulle kunna.
För det….
FÖRSTA! Jag var inte ensam om mina upplevelser (har en förmåga att få för mig att jag är den ende som det inte går bra för)
ANDRA! Mind, mind, mind….det är vad jag envisas att tro som är begränsningen, den sitter bergfast mellan öronen…och det enda som rucka på den är att fortsätta mot alla odds..arg, trött, ledsen, irriterad, dåligt självförtroende, bristande självkänsla…fortsätta göra övningarna och återgå att göra dem även om jag vägrat under flera dagar.
TREDJE! Påminna mig om min intention med att jag ville göra något för min hälsa och varför jag valde yogan
Den del av mig som vill skydda mig från utsatthet genom att locka mig tillbaka i inkörda vanor gjorde det den ska göra. Jag tackar!
Utan denna del hade mina förfäders, förmoders förfäders moster inte hållit sig i skinnet och kanske uteslutits ur flocken för att bli ihjälslagen av grannflocken och jag inte blivit till…
FJÄRDE! Genom att använda naturliga krafter och inte enbart min vilje kraft fick jag mer kraft att utföra yogaövningarna
FEMTE! Det händer något av att lärarna tror mer på mig än jag själv, plötsligt kan jag mer än jag visste
SJÄTTE! Jag fick den där härliga aha känslan när det verkligen gick upp för mig att den perfektion jag strävat efter inte hade med kundaliniyogan att göra, precis som mina fantastiska lärare bedyrat. Men jag hade inte lyssnat på det örat, eftersom jag hade fullt upp att klaga på min förmåga
Samma process har jag mött i den kreativa processen både i min egen men också kursdeltagarnas.
Att bryta mönster är en utmaning som sätter igång allt inombords….men belöningen vi får av att ta oss igenom stormar och skyfall, eldar och jordbävningar går inte att sätta pris på.
Andas in Andas ut och fortsätta med det vi påbörjat leder till framgång!!!!
Mellan verklighet och vision lever kreativiteten!
Vilka strategier har du när motståndet sätter tänderna i dig?
