Att stiga ur karusellen!
Sedan lång tid tillbaka har jag haft en längtan att åka till Sahara. Jag älskar ökenlandskap och då jag bodde i Tel Aviv var det till Sinai eller Judaöknen jag tog min tillflykt när jag behövde distans till allt flängande hit och dit i den yttre verkligheten.
Den talande tystnaden!
Jag brukade nicka menande, lägga huvudet på sidan och få till en trovärdig grimas då jag förklarade för kontaktsökande resenärer att jag tappat rösten Att inte tala, inte komma igång i samtal, inte lyssna till någon annan, ja inte ens mig själv och istället vandra ner i tystnaden bortom orden – det är semester för mig!
Gemensam längtan att sätta fötterna i Saharas röda sand!
Marockoresan som jag kom hem från härom dagen gjorde jag tillsammans med en grupp för ovanlighetens skull, då jag föredrar att resa ensam. Människor från olika delar av Sverige, i olika levnadsförhållande och mycket olika personligheter med en och samma önskan – att sätta fötterna djupt ner i Saharas Röda Sand.
Resan i ytterlighet och periferier!
Det speciella med denna resa var alla utmaningar som tog oss utanför boxen. I början bodde vi på fantastiska hotell där varje rum var olika, inte trist fyrkantiga, dekorerade med föremål av koppar och lera med hur mycket detaljer som helst att upptäcka. Ett bekvämt boende under ett par nätter.
Ingen visste att vandringen till platsen i Saharas vidsträckta landskap där vi sedan skulle bo var så lång. Flera gånger ville jag ge upp eftersom benen inte bar och jag var helt slut. Resan
i Sahara började i kvällsljuset och slutade inte förrän långt efter mörkrets inbrott. De sista timmarna var det kroppen som skötte balansen och tog mig och de andra fram genom, uppför och nerför dynor av djup sand. Älskade intelligenta kropp, så lätt att glömma dig, kritisera och styra dig istället för att ha tillit till alla dina visa förmågor.
Enkelhetens rikedom!
Vi hade tält men sov under bar himmel med stjärnfall och en riktig magnifik stjärnexplosion. Åt enkelt. Var uppe i ottan och gjorde kundaliniygoga – en utmanande yogaform som var ny för mig med hjärtat som centrum för alla rörelser och andningsövningar. Var med när solen gick upp och när den gick ner. Lekte i sanden – simmade, rullade och hoppade i sluttningar. Mediterade. Sjöng. VAR istället för att göra.
Jag skrattade djupt på ett sätt som jag inte gjort på länge med varenda magmuskel involverad. Grät tårar som äntligen fick plats och umgicks efter en del utmaningar och trötthet jag kämpat med den senaste tiden.
Vi umgicks med normadkillarna som skötte vår mat och svarade på våra frågor om livet i öknen för att sedan ställa frågor till oss. De var underbara!
Utrensning!
Så gott som alla fick vi magsjuka. Även det förde oss samman och mer masker föll. Det gick inte att vara diskret men det vi inte talar om, hålla det som vi brukar kunna hålla till nästa toalett besök och på kort tid genom allt ”skit”snack bli insatt i våra konsistensers olikheter med största intresse.
Marrakesh
Kreativiteten i Marrakesh, färgerna folklivet, åsnor, lukter och smaker. Så mycket vacker. Att samtidigt få ont i hela kroppen av burar ställda i stark sol, där mängder sköldpaddor trängdes – en del av dem upp och ner. Där man kan ta foto av sig själv med en apa i kläder. Ett land där kvinnors rättigheter är minimala och där uppfostran består av hård slag.
Att vilja se det fina, blunda för det som gör ont….så utmanande och det kommer det nog alltid att vara. En känsla som redan tjänar mig som livskraft, drivkraft och handlingskraft men som kan utvecklas mycket mer.
Stark själ och starkt hjärta!
Väl hemma känner jag mig berörd, väckt, omtumlad, tacksam, sorgsen, – medan min själ känns stark och mitt hjärta kraftfullt. Hela jag är utrensad både känslomässigt och rent fysiskt och jag upplever ett lugn. I Saharas famn tillsammans med andra medresenärer, yoga, meditation och elementen öppnades portar upp i mitt inre och jag nådde en plats som jag aldrig förut varit på eller i! En plats, en del av mitt jag som jag längtat efter och sökt utan att veta var eller vem det var.
Nödvändigheten att ha ett eget rum!
Hur viktigt är det inte att hoppa av karusellen, göra sig oåtkomlig för alla intryck och vår kulturs synsätt och ekonomiska system som går ut på att göra oss tvivelaktig för oss själva och rädda. Med all fokusering på brist och krig verkar det galet och naivt att tala om det goda som sker i fredens tecken. En tid där vi behöver hjälpa andra kan en resa för sig själv verka vara egoistisk – kan det vara det som behövs för att kunna tjäna och ge mer.
Freden börjar inom oss – ett uttryck jag är helt övertygad är sanning som är den största utmaningen vi står inför. Det kan inte ske i enskildhet enbart utan i samspel med det som händer i den värld vi lever och verkar i …det som benämns som ”verkligheten”….men är långt ifrån detta. När vi förlöser något i oss själva så händer det detsamma i vår kollektiva kropp och vara. Det finns mycket bevis på detta. Några exempel är de vetenskapsmän som försöker lösa en gåta, och då en löser den gör flera det också tätt efteråt – utan att de ens träffats.
Skapande nomad!
Att skapa ger mig också svängrum och frihet. När jag går in i mitt kreativa rum så stänger jag dörrarna för röran i världen utanför för att med papier mache, skrivande, färger, dans…. skapa organisk ordning i den inre och nya kanalen för uttryck.
Jag värnar om min kraft och min inre eld så den inte går överstyr eller krävs.
Det kreativa rummet finns alltid här och nu, några andetag, några ord i en dagbok, en målning, en skulptur värnar jag om mina värden, tankar och visioner. Ett eget inre Sahara, en oas, en tystnad, en kraftkälla.
Frågor?
- Var är ditt Sahara!
- Hur och vad gör du för att retirera från oväsendet i ”verkligheten” och hitta inre frid?
- Var är ditt behov av riktig inre vila, för på fyllning, för klarhet på en skala mellan 1 (hur mycket som helst) och 10 (fullkomligt)?
- Gör upp en plan och planera (plantera) in tid för dig själv i din kalender!
