Står du där, låter du ursäkterna vinna över dina drömmar, önskningar och vilja?
Varje val har en tröskel, ibland mindre och enkla att ta sig över, ibland större än den där plinten jag aldrig kom över på gympalektionerna. Jag minns när mitt skapande verkligen började komma igång, när kraften inte gick att stoppa och jag bröt med gamla bekväma men outhärdligt trista trossystem om mig själv och livet. Då ville jag inget annat än tillbaka.



Jag levde i ett soligt land, hade träffat nya slags vänner, hade börjat samarbeta med ett gäng som ville verka för ett ekologiskt Israel och fred. Detta tvingade mig hålla föredrag inför människor, hålla kurser, visa upp mina papier mache skapelser (jag ville egentligen hellre dö) och eftersom jag behövde pengar söka jobb – hela tiden tvingades jag gå utanför min Comfort zoon. Jag älskade det och hatade det – men hade inget annat val – jag hade bett i flera år att få höra hemma med mig själv och livet hade äntligen lirkat ut mig ur fallgropen jag fastnat i. Varenda gång jag stod inför något nytt längtade jag tillbaka till jobbet på Danderyds sjukhus, bo i min landstingslägenhet, få lön och ha semester i juli. Men i mitt undermedvetna hade texten från Alkemisten lagt sig till rätta och trängde genom alla de filter som stoppade upp den kreativa kraftens röst före den nådde mitt medvetna jag.

Att leva med den kreativa kraften inom oss är utmanande, och rädsla är en naturlig del av den resan. Men att förhålla sig till rädslan och ändå ta steget framåt, är där styrkan och potentialen verkligen frodas. Att lära känna censurens olika förföriska metoder är som att studera kartan över en komplex terräng. Det handlar om att identifiera och förstå de mekanismer som försöker hålla oss tillbaka. Censuren kan ta form av självkritik, rädsla för det okända eller rent av bekvämlighet. Jag har inte råd, inte tid, kanske nästa år…..
Genom att vara medvetna om dessa mönster kan vi aktivt arbeta för att bryta igenom dem.

Att ta steget kräver mod och en vilja att tro på det egna värdet och kreativa kapacitet även när självförtroendet gungar värre än havets storm och det enda vi har att hålla oss till är den lilla segelbåten vi sitter i. Det handlar om att inte låta censuren diktera livets väg, utan istället forma den efter ens egna visioner och drömmar.

Fråga dig själv: Vad skulle du önska när du ser tillbaka på ditt liv? Att ha lyssnat till rädslan och censuren, eller att ha tagit modet i egna händer och följt dina drömmar? Det finns inget som är fel eller rätt. Men svaret på den frågan kan guida dig mot en mer autentisk och uppfyllande framtid. Om du verkligen inte tycker att livet lever upp till dina förhoppningar, är trist eller du varken vill leva om samma år eller lägga energi på samma kilon så låt inte censuren få sista ordet, utan ge din kreativitet och vilja chansen att forma ditt livs narrativ.

❤️Sofi

Sofi