Hur allvarlig är döden egentligen?
Vad har döden med kreativitet att göra?
Och kreativitet med livet?

Döden är en naturlig del av livet och ändå så skrämmande för de flesta. Hur naturlig än döden är, utmanar den oss dagligen.
Eller?
Deckarna säljer som aldrig förr, vi informeras från alla håll och kanter om antalet döda av Corona, mord, terrorism och annat som tar livet av människor. Våldet på film drar in kolossala summor och har blivit en form av nöje som vi ägnar oss åt samtidigt som vi äter popcorn. När filmen är slut lämnar vi vårt säte eller stänger av teven med en knapp och fortsätter vårt liv – så länge vi inte själva är drabbade.

I kreativt skapande är döden en förutsättning för det liv som skapas fram i processen. Med pennan i hand, händerna i papier mache, pensel tagen, lera eller genom något annat skapande formas något nytt som vi inte riktigt vet vad det är. I skapandets processer slänger vi av capen, blottar vår sårbarhet och går vi det okända till mötes, villigt eller ovilligt.

Den döda zonen

”Den kvinna som slår vakt om sin hemlighet isolerar sig från dem som skulle kunna ge henne kärlek och beskydd. Hon påtar sig ensam hela bördan av sorg och rädsla, ibland på en hel grupps vägnar, familjens eller kulturens”.
Skriver Clarissa Pinkolas Estees om i sin bok kvinnor som slår följe med vargar.
När döden blir onaturlig blir livet också onaturligt – att välja mellan dessa är som att välja mellan in och utandning. När vår kreativa sida trycks ner blir livet mer en lång dags färd mot natt. Skapandet har en förmåga att låsa upp dörrar där skelett stängts in och släpper in ljuset i de vrån vi förvarar hemligheter vi inte vet vad vi ska göra med. Skam och skuld är ofta med och håller greppet.
Men hemligheter letar alltid sig ut , om inte formulerad i ord i plötsliga anfall av melankoli, oförklarliga vredesutbrott, allehanda fysiska tics, kramper och smärtor, i kroppsliga symtom skriver Clarissa vidare.
Men då skapande språk och uttrycksformers inte tillsätts större värde i vår kultur saknas form och själslig medicin. Och tanken på att orsaken till många fysiska såväl som psykiska sjukdomar kan handla i grund och botten om att vi använder livskraft att blockera vårt kreativa flöde.

Istället har stress och utmattning blivit något naturligt. Istället hoppas vi att om allt blir bra i det yttre kommer det bli bra i det inre.
Istället följer vi alla serier på teve.
Istället påbörjar vi en ny bantningsform.
Istället …..fyll i själv…………………………………….

”For those who seek to understand it, death is a highly creative force. The highest spiritual values of life can originate from the thought and study of death”.
Ur ”Döden är livsviktig” av Elsabeth Kubler Ross

Skapa eller tömma diskmaskinen, det är frågan?

För någon vecka sedan hade jag en skaparkurs med ett gäng kvinnor här i Ateljén. Först ut var den inre kritikern som var och en av dem skulle möta. Genom en viss målarmetod tvingades denna aspekt fram i ljuset och var och fick berätta om sin relation med denna aspekt.
Jag har hört det så många gånger förut. De inre rullande negativa dialogerna ”Vem tror du att du är”. Hur kvinnor slutat skapat för att istället ägna sig åt att plocka ut disk. Visst behöver vi plocka ut diskmaskinen, men inte mer än att vi behöver en tid för skapandet.

Därefter satte de händerna i papier mache skapandet och lät det som skulle komma själv leta sig fram.
Jag blir alltid lika förvånad. Förvånad hur lätt det går, och vid minsta motstånd hjälper skapandet oss att komma igenom. Det är också fascinerande att vara med när papper, tejp, färger, pärlor och nät får helt olika skepnad, skapade av olika händer.

Gravstenarna i vårt liv

Alla har vi gravstenar längs med vår livslinje av händelser där något inom oss dött, som förändrat oss och fått oss att lägga skapandet på hyllan. Ett väl menat uttryck från en kreativt blockerad lärare, någon vuxen i vår närhet, en vän kan ha fått oss att stänga dörren till barnets lustfulla äventyr av fantasi och skapande språk.

När vi ger dessa händelser ord igen, tar upp dem i ljuset och från ett vuxens perspektiv och låta de återvinnas i skapandet istället för att vara orsaken till att vi inte skapar.

Begravningsritualer för levande

KUR nr.1

• Sätt dig enskilt med ett papper och penna och skriv ner minnen som har med ditt skapande att göra. De som bidrog till att du slutade,
  
• Hur skulle ditt förhållande med din kreativitet varit om du inte hade sluppit vara med om detta?
  

KUR nr.2

• Skriv ner ord, känslor, händelse och måla huller om buller med färger och skapa en gravsten av alltsamman. Varför inte inspireras av den Mexikanska kulturen som firar Day of the dead med färger och blommor. En dag för vuxna som dött, en dag för barn. Här gör vi en åminnelse till det som fick oss att lämpa av vårt kreativa, fantasifulla liv. Något som fick oss att känna skuld och skam till den ringa grad att vi sa ”Aldrig mer”.
  
• Låt processen ta tid. Dagar eller veckor är kanske inget i jämförelse med all det tid som gått eller komma skall om vi låter allt vara som ”vanligt”. Det viktiga är att du en dag avslutar, sätter punkt och med det låter de inre processerna vägledas av ditt beslut.

KUR nr.3

• Något väldigt fint du också kan göra är att du hittar en en symbol. Det kan vara en sten eller något annat du har. Gå ut i naturen och tillred en begravningsplats med mossa, stenar, kottar och annat du hittar. Gör en ceremoni.

• Låt detta bli kraft att använda i ditt liv och dina beslut. Skam, skuld, att känna sig fel och andra instängda känslor besitter den starkaste kraften som vi istället för att vända den inåt och vara självdestruktiva låter bli bränsle i våra projekt. Det viktiga här är att andas, låta hjärtat vara med för att läkning ska bli en del av handlingen.
  

KUR nr.4

• Tänd ett ljus och skriv ner alla tankar du har om döden. Kanske döden visar sig och kan berätta mer om dess natur än du någonsin kommer på själv.
  
• Gör en egen meditation där du ser någon 200 år framåt komma tillbaka i tiden till dig nu och tackar dig för att det du gjort spelar roll för denna person idag. Vad är det för något?

Lycka till!
Allt gott!
Sofi