I september förra året upptäckte jag att väggen i köket var alldeles mjuk. Jag kunde så gott som köra igenom fingret och vinka med fingertoppen till någon utanför. Jag förstod att det var ett dåligt tecken – men hade ingen aning att något av det värsta som kan hända ett hus hänt. 
Försäkringsbolag kopplades in och en utredning sattes igång. Det visade sig att mitt gamla soldattorp insjuknat. Ett rör i ytterväggen tillskansat sig en pytteliten spricka. Så varje gång jag vattnade blommor i trädgården läckte små oansenliga droppar ut i husvirket och spred sig. När vätan sedan kom i kontakt med den öppna spisen som var målad med kalk, ja då skapades det perfekta förhållandet för äkta hussvamp. Svampen ingen lyckats odla fram utan har en egen besynnerlig intelligens hade satt sina klor i mitt hem.
Det var som att leva i en skräckfilm med egen huvudroll. En man vars yrke är att lokalisera svampen berättade om hur de en gång dragit bort brädor på ett hus och i ett hörn funnit ett ufo-liknande väsen med huvud och jättelika armar som växte sig större för varje dag. I min fantasin började gestalten leva, inte i huset han berättade om utan i i mina väggar.
Det var dock inte det värsta. Ännu värre var det med oron. Den där inre gnagande turbulenta smått oidentifierade känslan som om man inte ser upp gärna bygger ett permanent bo i magtrakten.
När tryggheten som har med säkerhet att göra rämnar, är det fotfästet som med ens saknar grund.
Skulle försäkringsbolaget ta på sig fallet? Kostnaderna för skador som dessa är skyhöga.
I mitt fall många hundra tusen!
Det inre babblet om katastrofer, personlig konkurs och att resten av livet leva underkastad enorma betalningsskyldigheter utan egen bostad, inhyrd i ett minimalt rum i någons källare med fuktskador m.m m.m. levde sitt eget liv inom mig. Varje dag en ny historia med rötterna i katastrofen. Du vet vad jag talar om?
Fantasin när det gäller hot och rädsla har en förmåga att svälla av egen kraft och matar sig själv av påhittade mustiga påståenden. Slutsatser av värsta slag spottas sedan fram på automatik och maler i hela kroppen. Att tro något annat än att helvetet och förödelser väntar bakom knuten känns med ens irrationellt.
Jag fattade ett beslut. Om jag skulle låta oron husera vilt kunde jag lika gärna traska rakt in i den berömda väggen genast. Istället satta jag upp en enkel strategi. Något jag skulle kunna göra var och när som helst. I kön, när jag kissade, väntar på vattenkokaren, kör bil eller faktiskt kan sitta ner och mediterar på.
Andas in andas ut och så en enda mening som skulle bli mitt mantra under kommande månader.
”Tänk om det går bra och att det ordna sig”
Ja jag har burit dessa ord med mig vart jag gått. Konverterat stavelserna till känslor som uppmanar det samma. Sugit in dessa genom huden. Låtit mina organ lära sig vila i uttrycket liksom mitt hjärta for att det inte skulle galoppera iväg i otakt.
Jag har andats denna mening, fyllt lungorna med känslan för att med hjälp av syret transporterat den genom blodets försorg in i minsta kapillär, cellmembran, muskelfäste och ryggmärgsvätskan mellan kotorna.
Tänk om det blir bra. Att … att det löser sig. Något gott kommer ut av det här. Det kanske var det bästa som hänt. Ja, jag kanske är lyckligt lottad.
Andas in och andas ut.
Att leva är att vara utsatt. Dagligen bombarderas av katastrofer som samlats in från världens hörn för att med jämna mellanrum i nyhetssändningar kastas över oss. Sen är ordningen återställd och radiopratarna snackar vidare, ja, men inte riktigt. Inom oss kan känslor som dessa små reportage sätter igång sprida sig i vår kropp, in i känslolivet och påverka hormonerna och sömnen. Och då kommer det märkas. I alla fall märker jag det. Jag blir så trött så vansinnigt trött.
Hur det gick?
Försäkringsbolaget tog på sig det . Mitt hus har varit i händerna på massvis med hantverkare. Var och en med sin expertis. De flesta enormt trevliga. Men ändå utmanande att inte bo hemma och sedan alltid ha en massa okända i huset.
Förra månaden stod plötsligt alla mina saker om än i kartonger tillbaka i mitt hem. Förra veckan fick jag vattnet inkopplat. Det är fan i mig en glädje att sätta på kranen och diska i min nya sink. Golven nya, vissa väggar lika så. Tapeter, fönster och vitvaror. Allt nytt. Grunden ny. Stenar som legat sedan 1800 talet som grund för huset är bortsprängda. Bonen använder dem för att skapa en väg någonastan.
Jag är hemma. Och nu håller jag på att bo in mig. Pusta ut. 10 månader senare.
Tänk om det ordnar sig. Tänk om det blir riktigt bra. Ja, kanske det bästa som kunde hänt. Det känns faktiskt att det är precis så.
Jag behöver mitt mantra. Ju mer jag lär mig känna in stressnivån desto lättare har jag att ta itu med den. Innan de förorsakar en massa elände. Tackla tankarna som om man inte ser upp tar sig in som objudna gäster för att husera vilt och otänksamt.
Är du liksom jag en oroligtyp som måste hålla i tankarna för att de inte ska skena iväg?
Då rekommenderar jag mantrat som jag nu utvecklat lite snitsigt och som numera ingår i mina dagliga rutiner liksom tandborstning och annat småpyssel för kropp och själ.
Varm Hälsning
Sofi
