Jag har just avslutat ett åtta veckors skapande projekt med barn och ungdomar med autism och andra funktionsnedsättningar. De flesta av dem kan inte tala och några har knappast någon rörelseförmåga alls. Det är inte första gången men varenda gång blir jag djupt berörd och otroligt fascinerad.
När lärarna och jag träffades då jag presentera mina förslag och hur jag arbetar var jag tydlig med att jag inte kommer satsa på att det ska bli fint. Allt skulle handla om upplevelser, att känna, lukta, gegga, uppleva olika material, lyssna till ljud och se färger – på varje barns egna villkor. Jag fick jobbet. Förutom att ge av mitt skapande och mig själv som är själva syftet fick jag samtidigt ”hård” träna på mitt eget upplägg (det är en utmaning att komma ut ur behovet att vara duktig och perfekt) samt få en träna på att leva i mindfulness.
Det finns ett möte och ett samtal i skapandet där ord är oviktiga.
Att få förmånen att hålla i någons knutna näve, sticka in ett tidningsblad och sedan riva det tillsammans om och om igen för att assistenten upplyser mig om att barnet gillar ljudet.
Att riva papper under tio minuter kan vara tillräckligt som lektion och jag måste lägga ner min idé som borde bli gjort och släppa tanken på att jag inte gör skäl för min lön och därmed inte ”tvinga” barnet att göra mer. Den vanliga tiden är satt ur spel.
Att se flickan som skakar sin maracas intill örat, en återvunnen jordgubbsmarmelad flaska fylld till bredden av snäckmakaroner, klädd med tidningspapper, fått färg genom silkespapper. Hon lyssnar ingående till rytmen på samma sätt jag sett någon gå upp i ett stycke av Mozart.
Att se glädjen i en annan flickas ögon då hon med blicken följer de långa färgade band som är fastknutna runt sin maracas. För när den skakas sätts spännande rörelser igång som samstämmer med rytmen.
Att vara med om det modiga språng vissa barn tar när de sätter nävarna i limmet eller rullar papier mache bollen i färger trots att de aldrig förut velat göra det.
Det absoluta nej när någon inte vill göra något alls eller det omöjliga att få någon att göra mer fastän han eller han är färdig mitt i (enligt mitt sätt att se). Jag är inte konstnären, eller hur?
Att under en kort stund möta en pojke som mest sitter med blicken, kanske i en annan värld samtidigt som vi fyller hans maracas med stenar.
Att välkomnas med kramar så fyllda av hjärtlighet. Sitta tillsammans med tonåringar runt ett bord. Där någon livligt berättat om framtidsplanerna och i lugn och ro skapa avslutningsblommor inspirerade av Lakers och sommarfantasier.
Att tvingas öppna upp mitt eget lyssnade för att min förstå orden någon uttrycker istället för att vifta bort en kort stund i samtal för att jag inte orka lyssna. eller ännu mer möta den osäkerhet i mig som inte förstår var pojken säger. Att fånga ordet som tar lång tid att uttrycka och med fantasin hjälp förstå vad det betyder. Hur roligt är det inte att ha rätt.
Nya forskningsrön visar att det inte är den starkaste spermien som vinner loppet till ägget. Det är ägget som väljer ut spermien. I vårt perfektionsinriktade samhälle där alla uppmanas att hitta sin egen stil upplever jag min egen funktionsnedsättning tillsammans med dessa barn. Tacksamhet!
De är sina egna, tydliga i sina behov och mycket mer hjärta än var jag möter någon annanstans. Barnen men också personal – vilket fantastiskt engagemang många av dem har.
Härlig dag önskar jag dig!
