Nya vindar blåser. Nu är det skrik, bomber och mänskligt lidande som fyller tidningar, sociala medier och nyhetssändningar. Vi har inte hunnit landa i sviterna av corona innan kriget i Ukraina är i full gång. Återigen blåser vi sköra själar i livs och dödsvindar. Hur fasansfull det än ter sig för oss vuxna, vad händer i barnens sköra struktur, känslor och hjärna? Hur kommer det sig att filmer med våld blir barnförbjudna medan nyheterna i teve och löpsedlar som sitter i höjd med barnen får härja fritt utan någon som helst censur? Var finns vuxenansvaret?

Rädd för krig

I helgen hade jag mina härliga kusinbarn hos mig som är sju och åtta år. Speciellt storebrodern hade mycket tankar, känslor och frågor om kriget i Ukraina. Hur svarar man tänkte jag och vi kollade tillsammans på lilla aktuellt i hopp om någon slags pedagogisk förklaring. Prata med vuxna uppmanade de. Vi talar om barnens rätt och stiftar lagar, köper cykelhjälmar och kör Volovo för att skydda våra barn. Borde det ändå inte ligga på alla vuxnas ansvar att värna om barnen i vardagsmiljöer?
Trots alla mina försök var pojken rädd för kriget när vi skulle sova. Jag minns min egen skräck när jag var liten då mellanöstern låg i blickpunkten. Det är just i dessa situationer jag är tacksam över att ha skapande språken till hands. Jag blundade och laddade ner en saga.

Sagan om de de arga människorna och solen som fick dem att kramas!

Det var en gång en ö, inte långt från fastlandet. Där levde människor som i generationer tillbaka, alltså barnens far och mormödrar, deras mammor och pappor varit arga och väldigt misstänksamma mot varandra. Då och då uppstod väldiga bråk där både tänder och öron flög för att sedan spolas bort med regnet. Ingen visste riktigt varför de var arga, men arga var de.

Husen de levde i hade en trädgård var omgärdade med höga murar. Utanför fanns det skyltar med ”OBEHÖRIGA ÄGAR EJ TILLTRÄDE”. Även om mammor och pappor arbetade med varandra och barnen gick i skola var ingen glad, de var upptagna med att hålla koll på varandra och kasta elaka blickar mellan varandra.

Runt ön fanns det havsströmmar som elakt kastade vågor mot öns klippor och stränder i försök att blöta ner husen. Det var som om människornas ilska smittade på allt som fanns i och runt ön.

En dag som egentligen var en vanlig dag där alla vaknade för att gå till sina jobb och skola blev inte alls en vanlig dag. Solen steg nämligen inte upp och det förblev mörkt. Vuxna fick treva sig fram till jobben och barnen till skolorna i mörkret med stearinljus i händerna. Alla elakheter blev skuggor i skymning. Dagarna som blivit skumma kom och gick och blev till veckor. Det blev också kyligare och kyligare, för utan sol ingen värme.

Ja det blev så kallt att människorna började söka sig mot stadens centrum och avstånden mellan dem minskade. Snart stod de tätt intill varandra för att få värme. De frusna kropparna blev varmare och känslorna som varit arga så länge började brista likt isen på sjöarna om våren. Först kom tårarna sedan kände rytmen inom sig dunk dunk dunk – hjärtats rytm som blev musik och tänk alla började dansa.

Så kom morgonen ingen än idag kan sluta tala om. Morgonen då en illröd strimma syntes i horisonten där hav möter himmel. Strimman växte och blev orange, ett klot fullt av ljus började stiga upp mot himmelen och spred värme och ljus som fick fåglar att sjunga och strömmarna att dra vågorna tillbaka i vänliga virvlar och människorna att kramas.

Numer är denna ö full av liv, murarna som fanns mellan husen är rivna och i trädgårdarna fikar man numer tillsammans och hjälps åt i det mesta. Barnen leker på skolgården på rasterna och vuxna samåker till jobbet. Ofta anordnas det fester där alla dansar, leker och och varje år, firas den dagen så solen återvände till staden och man berättar denna berättelse du nyss fått höra. De vill hålla liv i händelsen, sprida den till andra och förmedla att det kommer något gott ur allt även om det inte för stunden verkar så.

(De fick sedan måla sagan, se ovan).

Våra medier klipper ut bilder och en händelser ur ett invecklat sammanhang med flera bottnar. Likt en väv som behöver många trådar för en bild att tona fram, behöver vi se över alla trådar som skapar samhället vi lever i. Att hitta en syndabock i detta fall Putin räcker inte räcker. En är dum och en är god finns bara i amerikanska filmer. Vi är alla delaktiga i ett samhälle som skapar kultur, en tråd i en större väv med sidor vi måste lära känna och behärska.

Konsten att skapa en saga!

Att berätta en saga är inte så svårt. Det handlar om att släppa tankarna och perfektionen och låta bilder, avlösa sig. Du behöver inte veta vad nästa mening tar dig. Barn har inga stora pretentioner, men öva gärna på ditt inre barn. Sagor är ett sätt att för vuxna och barn att mötas.

Sätt dig ner och skriv en början, en resa, ett motstånd, en lösning och transformationen allt ledde till.

Du kan också börja med att läsa in sagor på mobilen, läsa tydligt och låta känslorna svepa in i orden. Lyssna sedan och låt dig inte tystas för att du låter konstig eller inte är bra nog. Ditt inre barn och barn i din omgivning älskar närvaron.

Sagor hjälper oss att hitta tro på lösning och transformation, faror och magi. Underskatta aldrig dessa när du själv vill hämta kraft eller ge någon tröst och vägledning i det snår som kallas livet.

Önskar dig en magisk dag!
Sofi