Har börjat ana den frostbeklädda marken under mina ”jetlegs” och återknutit mig till svensk tid. Två veckor i Mexico med upplevelser som skulle ta flera månader att införskaffa ska nu smältas, hanteras och utvinnas så inte inspirationen går förlorad.
Att upptäcktsresa på egen hand i ett okänt land med främmande kultur och ett språk jag inte kan hantera är ett säkert sätt för mig att återerövra konsten att se, lyssna, lukta, uppleva och känna. Tillfället inbjuder också mig att lära mig om frihet och dess synonymer.
Men hur fri är jag?
”Jag är en sådan O-cool vagabond rädd och dan (småländska) med en grav störning av paranoia på köpet” tänkte jag då jag for förbi Älmhult! Väl på tåget till Köpenhamn trött som tusan eftersom jag knappt sovit för att jag var rädd att sova över mig, satt jag med min ryggsäck och kollade tolv gånger till efter alla de sjutioelva gånger jag redan försäkrat mig om att jag hade pass och biljett.
Jag var så rädd att jag inte kunde prata om min resa tre dagar före jag skulle iväg. Jag ville leva tätt intill intuitionen för att med säkerhet uppfatta vinken – ÅK INTE! FARA!!!! Min enda hoppning var att flygbolaget frågat om jag skulle boka vegetariansk mat till hemresa också. De verkade ta förgivet att jag skulle återvända – vilket var en tröst.
Men varför åker jag nu trots allt. Så modig du är säger många. Modig frågar jag mig? Vad är det? Jag är ju fucking livrädd som hoppas på en djupgående influensa som giltigt skäl att stanna hemma.
Men tyvärr!!!
Rädsla gills nämligen inte. Det är ett beslut som jag och min själ en gång skakat hand på!
Min nyfikenhet på det okända och det jag inte vet är liksom större. Det förstod jag när jag började ta mig an ätstörningen. Att räkna kalorier och följa point recept är ett ypperligt sätt att hålla sig på mattan.
Därför trotsar jag rädslan som är lika stark och krälar på samma sätt inom mig varje gång jag sätter mig ner för att plita ner ännu oförlösta ord på ett kritvitt papper eller skulptera det jag skymtat i fantasin.
Hade jag inte behärskat obehagskänslan hade inte mycket blivit gjort. Tex hade jag inte skrivit det här inlägget. För varje gång jag skickar iväg min blogg till dig och andra, skriver ett personlig inlägg på facebook eller går ut med en kurs – känner jag mig obehaglig till mods. Men jag känner mig också väl till mods för att jag visar (lång)fingret mot alla påhittade anledningar som övertygar att det är bäst att låta bli.
Egentligen vill jag leva med säkra kort och bara hoppas på att alla gillar mig – men ännu mer vill jag: ”Leva så naket intill livet att jag hör gräsets sång när det växer, utväxlar en dans med vinden eller som jag uppriktigt tror – samtalar med månljuset.
Annars vet i sjutton om jag skulle stå ut”.
FÖR: Om all lättillgänglig information vore sanningen, om hela världens öde hänger på Trumph, att rätta sig i ledet vore min livsstil och låta idéer och önskningar förbli idéer och önskningar vore tragiskt. Eller ännu värre. Sitta och se på tv-program när andra roar sig, dansar, skapar och reser istället för att själv göra slag av saken!
Jag för till som tätt dialoger med mig själv för att lugna mina nerver`: Som den här…
”Jag har ju klarat att bo i Israel landet som så många helt fel tror är livsfarligt. Och den värsta rädslan är ju trots allt den jag hade när jag bodde i en by utanför Växjö och blev trakasserad av en granne och fick ha polisövervakning och som även körde på fyllan och plågade sina djur utan att en enda granne sa något eller gjorde något (vissa flyttade bara)”.
MEXICO – here i come…nothing can stop me now….
Alla mina farhågor var helt åt pepparn fel. Jag som var så rädd att komma sent på kvällen till Oaxaca efter mellanlandning i Mexico city. Jag hade räknat med att sova på en undanskymd flygplatssoffa med ena ögat öppet tills morgonen skulle komma med ljus och vakna människor. Istället tog jag taxi ”collektivi” med 6 andra och en vänlig chaufför vid ratten som lugnt och stilla tog oss genom lugna gator och gränder till våra respektive hotell och mitt vandrarhem (en woman sal med 8 sängar, tryggt hade jag tänkt…girlpower och sån där är ju bra).
Detta kom jag fram till:
Rädd ska de vara som ger sig in i droghandel, maffioser eller är rädd för vardagliga tillbud som kan hända var som helst. Det är skrämmande och smått livsfarligt att leva. Mest rädd ska vi vara för att rädslan tar överhand, däremot att vara rädd om sig och att vara uppmärksam är alltid viktigt. Men det är viktigt att veta skillnaden.
Jag har under fjorton dagar mött människor från skilda platser på ModerJord. Hört om uppväxten på Grönland. Lyssnat till Susan från Malaysia som hoppat av sin IT karriär och kommit ut ur garderoben för att utveckla sin konstnärliga läggning. Lyssnat och gråtit tillsammans med den brasilianska kvinnan som startat projekt för att ge barn i Brasilien som inte vet vad drömmar är verktyg att i bilder se sig själva i en annan framtid än den som de känner till.
Försökt att ge svar på frågor till italienaren över en stark Margarita som älskar spela musik, är svag för kvinnor och har desperat en önskan att bli andligt upplyst.
Med mera, med mera…..
Jag har besökt byar med familjer och kvinnokollektiv som i generationer vävt mattor. Där barnen lär sig väva vid sex års ålder och kan förstå komplicerade mönster före de kan läsa.
Denna matta köpte jag och får här förklarat för mig alla betydelser. Ödmjukhet och beundran fyllde mig till brädden!
Jag har fått min negativa energier upplösta av örter och ägg av en curandora (kvinnlig healer).
Men jag har också legat under täcket och gråtit tyst för att inte störa. Förbannat världen jag är del av där vi låter unga flickor gå med sina barn på ryggen för att få ihop mat genom att sälja armband långt in på natten. Barnet som lekte tittut och mamman trötta och tomma blick går inte att sudda bort ur minnet – det ska inte suddas ut heller. Det ska vägleda mig precis som de prostituerade jag mötte i Bangkok för 30 år sedan fortfarande gör. Att jag i det lilla kan göra skillnad och bry mig om mitt arbete med mitt feminina arv för att delta i de mäktiga förändringsprocesser som pågår.
Jag har även firat döden. Japp du läser rätt. Det är en urgammal sed i Mexico långt som handlar pm att man ska fira livet som funnits med de som dött. Detta görs med besked. Döden står och hänger överallt. Stora tåg med papier mache figurer musik blommor dans och tequila genom staden. Det var omöjligt att inte slå följe. Det var omöjligt att inte skratta. Det var omöjligt att inte skåla i tequila. Omöjligt att inte dansa.
Vilken kreativitet, fantasi, glädje…inte ytlig och skoj utan bråddjup och berörande.
Från stad till mitt efterlängtade hav
Vägen till havet gick över bergen och runt, runt ner i dalar. Stup alldeles intill däcket. Jag blev tillfälligt katolik och gjorde korstecknet. Grönskan tropiskt fyllig och naturen bedårande. Stranden ren, sanden mjuk och het på dagen, mäktiga vågor, varmt hav och inte mycket folk. Soluppgång och solnedgång och livet satt i paus mellan dessa mäktiga skådespel.
Frida Carlo
Från att ha varit en O-cool vagabond blev jag en cool vagabond som växte med uppgiften.….. och kände mig trygg att själv ta bussen till Mexico city. Där jag hyrde in mig på ett hotell down town – allt in the ”name of” Frida Carlo. Konstnärinnan jag beundrar och en plats (hennes ateljé) en plats jag velat besöka innan jag dör.
Tacksamhet
Jag tackar mig själv för att jag reste. För att jag tog risken och tar risker. För att jag är frågVIS och nyfiken. Jag tackar alla andra som bryter upp från det de borde för att göra det de vill och handlar fastän de inte vågar eller tro att de är för små i en värld som överväldigar. Jag tackar alla konstnärer som gör sina skapelser fastän än det är svårt att få in pengar och fastän deras skapelser inte värdesätta som de borde.
Tacksam
Jag tackar för alla möten, för berättelser, för en stunder av hjärtlig beröring, för min gråt och glädje och för det jag känner. För alla saker jag har med mig hem som gör min bostad rolig och levande och ett utmärkt livsrum för min kropp och själ och stimulerar min kreativitet. Att jag har pengar och vett att investera i konstnärer utan att försöka få något en krona billigare.
I Mexico växte idéen att ta med mig en grupp nästa år fram då jag knutit många kontakter och
har skaffat mig erfarenheter. En kreativ vagabond resa med eget skapande och att genom en konstnärs sinnlig blick uppleva konst, snorkla, möta, skapa, meditera, vila, simma i havet.
Inga förkunskaper krävs med ett öppet sinne, nyfikenhet och en gnutta mod kommer vi långt. Vi kommer att resa, besöka konstnärer, bo, måla våra ansikten, besöka kyrkogården och dansa på gatorna under day of the dead och vara Öppna för det oväntade. Allt kommer att ske tillsammans med och gagna människorna i Mexico och oss själva. Mer information kommer.
