Går du och bär på känslan att det är dags att bryta upp från något eller någon i ditt liv?
Att du är färdig med något eller någon?
Du har det på tungan, beslutet cirkulerar runt i tankarna, slinker än hit, än dit och än ner i diket. Du vill verkligen, men du gör det inte. 

Varenda gång det står klart för dig att tiden är inne för uppbrottet börjar tveksamheten dra i beslutet. Du börjar ifrågasätta dina intentioner, dig själv, om det verkligen är det du vill eller om det är bättre att vänta.

Personen, vanan eller situationen du bestämt dig bryta upp från, kan plötsligt framställas i ett glamouröst Hollywood ljus, som får dig att vackla, rycka på axlarna och snoka upp en massa anledningar till att låta allt förbli. STAUS QUO!
Men du blir inte av med magkänslan, du vet att det är dags, men skjuter upp det till sen.  

Känner du igen dig?

  • SEN är ett datum som lever hemlöst i tiden.
  • SEN sätter munkavel, handklovar, fotboja på viljan som var beredd att skrida till handling.
  • SEN är en strategi som hjälper oss att stå ut med det som är, eftersom
  • SEN väntar som en vacker dag i framtiden.

Att inte följa beslutet, att hålla sig kvar fastän det är dags att släppa taget tar enormt mycket energi. Tveka är rädsla, orosmoln och katastroftankar.

En stor del av den stress som cirkulerar i samhället beror på att vi stannar upp vårt eget liv. Vi sviker oss själva, sätter livet på paus av rädsla för att följa livsenergins cykler. Vi rår inte på rädslan, känner inte trygghet i oss själva eller tillit att vi är omhändertagna.

Vem fattar det egentliga beslutet?

Själen används fortfarande mer är som begrepp mer än något levande som har med våra liv att göra. Något knuffar oss vidare, vill att vi ska ta och packa våra drömmar och talanger som vi kanske inte ens vet att vi har. Har du läst en saga där den som det handlar om kommer direkt till snipp snapp slutet. Nej, vi älskar agor för att något händer med personen sagan handlar om.

Uppsägningen med döden i handen

Jag kände själv under en lång tid att det var dags att avsluta min fasta anställning sedan tre år tillbaka. Men att säga upp mig, förlora tryggheten, semesterdagar, pensionsinvestering kändes skrämmande. Och idiotiskt! I min ålder! Detaljerat skymtade jag i fantasin provsvar om att jag fått cancer, inte fick sjukpenning för att mer eller mindre hamna på gatan. Jag beslutade ta alla slags cancer prover före jag bestämde mig om jag skulle säga upp mig.

Jag upplevde också väldigt starkt att jag skulle dö. Såg i nyheterna om hur bilen kraschade, tänkte ut min begravning och städade undan lite smått varenda gång jag lämnade huset.

Att kunna hålla en viss distans till dödskänslan som tagit mig i besittning berodde på min erfarenhet, jag lät den hållas.
Istället gjorde jag som jag brukar. Jag plockade fram tomma papper och lade mig på lur för att haffa tag i alla hastiga tankar och känslor med pennan. Eftersom jag svimmat några gånger blev jag halvtidssjukskriven. Men att vara sjukskriven spädde på stressen, därför friskskrev jag mig, tog ut semester och åkte på yogaretreat i nio dagar.

Jag valde även ut en av de mest utmanande meditationerna som jag hämtade kraft från.

Mellanrummet

Nu är jag här efter uppbrottet i mellanrummet mellan det som varit och de som komma skall, där det finns ett NU som ska levas. Jag har bestämt mig för att inte kasta mig in i något utan eftertanke, utan öva upp tilliten och boosta mitt mindset. Låta en mer hälsosam livsstil träda fram ur mina vanor. Jag umgås mycket med mig själv, slänger föreställningar, plockar fram de jag vill behålla och sätter frön till nya. Framförallt lyssnar jag inåt:

WHAT NEXT dear soul?

Tog jag alla cancer tester? Nej inte en enda. Men jag blev än en gång medveten om vad som pågår i djupet av mitt omedvetna där fula fiskar simmar, som matas av kulturen jag lever i och styr mina handlingar. Vad gör inte den rädslan?

Hade jag följt känslan hade jag hittat anledningar att stanna kvar, men likt många gånger förr låter jag intuitionen styra. Jag känner väl igen obehaget av att lämna, jag välkomnar det…kanske kommer det något nytt ur det här….

Hur ser din uppbrotts strategi ut?
Är du den som låter uppbrottet hända av sig själv eller är du en som ser till att det händer?
Vad har du i din verktygslåda?

Sofi